Alla män är potentiella våldtäktsmän. Det är det påstående som gör män mest radande av allt. Män som aldrig skulle drömma om att våldta en kvinna blir djupt förolämpade och vänder sig i vrede ifrån hela debatten. Det ges en föreställning om att det är kvinnorna som hittat på detta uttryck för att sätta dit alla män: Alla män är potentiella våldtäktsmän. Men jag vill påstå att det inte alls är kvinnor som grupp som påstår detta.

Att objektifiera kvinnor börjar redan i ung ålder, när pojkar går från att se flickor som personer till att betrakta dem som objekt för sexuell tillfredsställelse. Detta fenomen är allmänt känt, men vad är dess konsekvenser för kvinnor? För många unga tjejer är objektifieringen en självförtroende-boost, men när det bygger upp deras självkänsla på mäns objektifiering kan det leda till en förlust av självvärde och svårigheter att sätta gränser.

Psykiskt våld är en form av våld som kan vara svår att upptäcka då det oftast sker bakom stängda dörrar. Det handlar om att kontrollera och manipulera en person genom att underminera deras självkänsla, självförtroende och självständighet. Men vad är psykiskt våld egentligen?

Det kanske låter som en klyscha men kunskap kan ge dig makt. Med kunskap kommer en säkerhet i att ta beslut. Det ger dig makten att ta egna beslut om ditt liv, att ta tillbaka ägandeskapet om vad du förtjänar, accepterar att bli behandlad och sätta gränser. Kunskap ger dig möjlighet att bli fri igen.

Ibland behöver vi stanna upp och påminna oss själva om hur starka vi är. Hur vi klarat oss igenom smärta, hjärtekross och förlust. En styrka inte alla kommer känna i sitt liv, en styrka som gör dig till dig.

Hade jag inte tidigare varit utsatt för denna typ av bestraffning hade jag ännu aldrig lagt märke till att han ville såra mig. Jag hade blivit desperat. Bett på mina bara knän. Rationaliserat att hans beteende var rimligt för det hemska agerandet jag själv haft. Troligen hade jag sårat honom, jag förtjänade min bestraffning.

Jag känner igen känslan som kryper sig på och sakta tar över hela min värld. Känslan av avvisande, av frågor som aldrig kommer att besvaras och som får mig att fundera över hur denna relation ska avslutas på rätt sätt. Tankarna om vad mina sista ord ska vara springer ikapp med varandra och jag undrar hur jag ska kunna förmedla de känslor som fyller min kropp på bästa sätt. Kommer jag någonsin att uppleva och känna ett avslut? 

Han är allt jag vill ha. Det finns ingen annan som jag önskar rörde mig bara nu, ingen utom han. Min kropp skriker efter hans närhet, mitt sinne likaså - men hur mycket jag än försöker så kan jag inte förmå mig själv att närma mig honom. Det tar stopp. Min kropp är fastfrusen. Igen.